DSC_7604

Vilka fördomar möter man som kvinna när man vill statsa på en utbildning och eget företag!? Intervju med Magdalena Läggeberger.

” Ibland kan det kännas lite jobbigt att aldrig få ”stänga av” och vara helt ledig men i det stora hela så är det samtidigt en stor frihet att få vara egenföretagare” 

Jag har intervjuat inspirerande Magdalena Läggeberger som driver flera företag, bland annat gårdsbutiken Huldas i Harrstorp. Hon är född och uppväxt på en gård i Fliseryd med växtodling och köttproduktion. Redan i tidig ålder hade hon ett starkt djurintresse och hjälpte gärna till i ladugården. Vid 12 års ålder flyttade hon in till Mönsterås då hennes föräldrar skilde sig.  Saknaden av djuren gjorde att hon bestämde sig för att gå jordbrukslinjen på Ingelstorp.  Efter skolan jobbade hon på föräldragården tillsammans med sina bröder men även på andra gårdar för att skaffa erfarenheter och vidga hennes kunskaper. 

Hej Magdalena! 
Du är en av de kvinnor som inspirerat mig att våga satsa på det jag brinner för och att bli entreprenör. Tack för att du tar dig tid för att prata med mig. 
Jag vet att du från början kommer från Fliseryd och att ni 2009 köpte  Harrstorps gård där ni bor idag.  Men berätta gärna lite mer om dig själv och vem Du är.  


Hej och tack! 
Som 18-åring träffade jag min blivande man och tillsammans började vi leta gård. Redan då visste jag att jag ville hitta en egen gård där jag skulle arbeta och ha egna djur. Men vägen dit har varit allt annat än rak… Målet var att få behörighet till husdjursagronom på SLU, Sveriges Lantbruks Universitet i Uppsala. Drömmen var att få driva en egen gård, helst då en stor mjölkgård, och glädjen var stor när antagningsbeskedet kom. Ödet ville dock lite annorlunda och samma dag fick jag ytterligare ett besked; jag var gravid.
Jag la min drömutbildning på hyllan och varvade lite kortare studier på närmare håll med olika jobb, provade även på att arbeta på industri under en period. Vi fortsatte att leta gård men hittade ingen som passade oss och tiden gick. Arbetade som djurskötare på några olika mjölkgårdar och grisgårdar under ca 10 års tid tills kroppen började säga ifrån av de tunga fysiska sysslorna.  
 
När jag var 34 år med tre barn, det yngsta var bara ett år, kommer jag ihåg hur jag satt framför datorn sent en kväll när alla hade somnat, trött och med värk i hela kroppen. Sökte efter någon agrar utbildning där jag kunde vidareutbilda mig för att slippa jobba som djurskötare. Fastnade för den tvååriga lantmästarutbildningen och satt länge och funderade. Den utbildningen var liknande Agronom och skulle göra att jag fick min drömutbildning. Men skulle jag verkligen kunna genomföra den? 
Den finns bara nere på Alnarp utanför Lund, vilket innebar att jag behövde lämna familjen under veckorna. Tre barn och hus i Ruda… vad skulle alla andra säga? Men har jag bestämt mig så har jag bestämt mig! Jag väckte min man och berättade att nu skulle jag studera! Som i det mesta jag företar mig så stöttade han mig från första stund vilket jag har varit väldigt tacksam för.  
Under dessa två år pendlade jag till Skåne, studerade halva nätterna i veckorna på ett sjaskigt studentboende i Lomma och var mamma/fru om helgerna hemma i Ruda. Kommentarerna från släkt, vänner och Rudabor lät inte vänta på sig.

Förvånansvärt få var glada och stöttande för min skull utan mest förfärade över hur jag kunde lämna man och tre barn och bara tänka på mig själv? HUR kunde man göra något sådant?  
Att min man i alla år hade legat ute under veckorna i sitt jobb som rörsvetsare var det ingen som hade reagerat på. Jag har alltid fått klara mig själv i veckorna med hämtning och lämning av barn, (vilket inte alltid var det lättaste att få ihop när man jobbar tidiga morgnar och sena kvällar), hus, läxor, matlagning och städning…. Men nu när en man blev övergiven till samma öde haglade bitvis ganska så bitska kommentarer!  En gång när min yngsta hade svårt att sova på middagsvilan fick vi höra av personalen att han var säkert orolig för att hans mamma övergett honom. Jag var beredd att ge upp flera gånger under utbildningen men min man peppade och stöttade mig och våren 2010 stod jag så äntligen framför slottet i Alnarpsparken. Näst äldst i min klass med diplom, stipendier och examensbevis, den målbild som hållit mig uppe under två års tid.

När väcktes tanken och drömmen om att öppna eget och var det en självklarhet att det skulle bli just en gårdsbutik med ost och närproducerat?

2009 blev Harrstorp till salu och plötsligt föll allt på plats. Den gården ville vi ha! Jag hade då gått halva min utbildning, vi hade precis flyttat från Ruda ut på landet där vi hyrde ett gammalt hus som vi tillsammans med ägaren slitsamt hade totalrenoverat de senaste månaderna. Tajmingen var väl inte helt perfekt. Men den här gården tänkte jag inte missa, jag visste direkt att detta var drömgården jag väntat så länge på!  Lyckan var total när vi köpte den och jag insåg att nu kunde jag äntligen förverkliga ytterligare en gammal dröm; en gårdsbutik! Redan som liten tyckte jag det var roligt när vi sålde potatis direkt till kunder på föräldragården och jag var alltid mer intresserad än mina bröder att sköta de affärerna. Tanken på att producera eget kött, grönsaker och potatis och sälja i en liten butik på föräldragården, var något som jag ofta funderade på under uppväxten. Under studieåret som gått hade jag också fått mycket inspiration från besök på fina gårdsbutiker nere i Skåne. Där märkte jag också att svenskarna är ett ostälskande folk och iden med en stor ost disk tog jag med mig hem till Småland. Som en fantastisk lyckoträff så fanns det redan en passande lokal på Harrstorp då det tidigare hade bedrivits en bygghandel på gården, så redan samma år som vi köpte gården kunde jag påbörja arbetet med att skapa min lilla butik utan alltför stora ombyggnationer. 
 
Vad fick du för reaktioner när du berättade om dina planer? Var folk positiva och hur hanterade du dem som kanske tvivlande? 


Jag fick blandade reaktioner när jag berättade om mina planer med gårdsbutik. De allra närmaste var positiva medan de allra flesta rynkade lite på näsan och sa ”det kan väl aldrig gå?” Något som alltid sporrat mig är när andra säger att det inte går. Jag är uppväxt med mottot ”allt går om man vill” och det var också det jag svarade när jag bestämt mig för att satsa på butiken. Sedan kan jag erkänna att de sista veckorna innan öppningen sov jag väldigt dåligt och undrade många gånger vad jag gett mig in på. Självförtroendet började svikta och olyckskorparnas ord kraxade i mina öron. Ibland vaknade jag alldeles svettig och tänkte ”herregud, jag kommer skämma ut mig”. Men som tur är så är jag ganska envis så ungefär ett halvår efter att jag börjat renovera lokalen och leta leverantörer så öppnade jag.

Huldas i harrstorp ostdisk

Hur har din resa som företagare varit? Vad har varit det bästa och vad har varit svårt?

Innan jag satsade på butiken så försökte jag planera och räkna så mycket jag kunde på förväntat resultat. Resultatrapporterna visar väldigt nära vad jag förväntat mig, dock tar det mycket mer tid än vad jag från början hade trott. Jag ställer väldigt stora krav på mig själv och vill alltid prestera det bästa jag kan i allt jag företar mig. Ibland känner man att det tar otroligt mycket energi av en som person och arbetet finns alltid i tankarna, även då man stängt för dagen.  
För att kunna erbjuda bästa möjliga service så försöker jag alltid vara tillgänglig för kunder och svarar på frågor och beställningar både tidiga morgnar och sena kvällar. Ibland kan det kännas lite jobbigt att aldrig få ”stänga av” och vara helt ledig men i det stora hela så är det samtidigt en stor frihet att få vara egenföretagare.  
När det känns tufft så brukar jag stanna upp och tänka att detta ändå är något som jag själv valt och byggt upp. Att de här kunderna hör av sig är något positivt och för att de vill utnyttja mina tjänster.  Att vara egenföretagare tar ofta mycket mer tid än vad man kan föreställa sig och det är inte så roligt när folk frågar om man driver gårdsbutiken vid sidan av något annat jobb eller vad jag gör för att fördriva min tid i butiken. Oftast får jag inte dygnets timmar till att räcka till och dessa frågor kan kännas mer än lovligt frustrerande. Men som så mycket annat så är det sina egna tankar man kan förändra, inte de andras syn. Jag får ibland påminna mig om fördelarna med att driva något eget; Valfriheten. Jag bestämmer och tar besluten, jag planerar och lägger upp mina sysslor, jag skapar något efter mina visioner.  

Hur tycker du det är att driva ett företag på en mindre ort? 
Det är på både gott och ont. Alla känner till mig, folk kallar mig ”Hulda” när man är i affären, på hälsocentralen eller ute på köpingen. Oftast tycker jag det känns väldigt roligt och folk är oftast trevliga. Några gånger har jag dock råkat på lite otrevliga kommentarer men då har alkohol varit inblandad. 

För några år sedan var du på väg in i en utmattningsdepression. Hur upplevde du det? Känner du att du kommit tillbaka?

Det var en fruktansvärt jobbig period. Jag hade jobbat hårt över julen men inte känt av några varningssignaler förrän rushen var över och jag kunde slappna av. Då slog kristallsjukan till och gjorde att jag blev sängliggande i flera månader. Vägen tillbaka har gått långsamt och fortfarande känner jag att jag inte har samma stressnivå som tidigare och får påminna mig om att ta det lugnare och andas. 

Är det något du har ändrat på gällande jobb och prioriteringar efter att kroppen började säga ifrån?

Jag har blivit mycket duktigare på att prioritera, har helt enkelt blivit tvungen till det. Jag ville gärna ha det pedantiskt städat hemma men det har jag fått släppa på. Jobbar mycket med att inte behöva ”vara så duktig”. Jag behöver inte baka allt själv eller ha välstädat hemma hela tiden, vänner man har tycker om en ändå.  Vad gäller jobbet så försöker jag lära mig att ta itu med beställningar eller liknande direkt istället för att skjuta på det. Går man och funderar på det som behöver göras i flera dagar så är det en större energitjuv än om man ser till att det blir gjort direkt.  
Sedan har jag blivit bättre på att delegera och ta hjälpen när den erbjuds. Jag kämpar med ett stort kontrollbehov vilket tidigare har resulterat i att jag velat göra allt själv för att ha kontroll på resultatet.  
Har du något råd till andra kvinnor som drömmer om att starta eget men som inte riktigt vågar ta steget? 

Många människor är nöjda med att få vara en del av en gemenskap på ett arbete och har inga visioner om att göra något eget eller förverkliga någon dröm när det gäller yrkesval.  
Men till er som bär på en dröm eller vision så finns det bara ett råd jag kan ge. ”Våga tro på er själva och förverkliga er dröm!” Det finns många rädslor förknippat med att ge sig ut på okänt vatten och man har aldrig samma trygghet som en anställd, men samtidigt har du en helt annan frihet och möjlighet att få känna en otrolig tillfredsställelse och stolthet över vad du faktiskt kan göra. Och man blir aldrig för gammal för att gå den där utbildningen eller satsa på något helt annat än vad du tidigare gjort.

Vad har du för mål och visioner nu för företaget och din som entreprenör?

Jag har många idéer och visioner, det har jag alltid haft. Mitt största dilemma är att jag älskar nya projekt och utmaningar i livet och är kanske lite sämre på att förvalta. Jag driver idag två olika företag, gården och Huldas gårdsbutik samt hjälper jag min man med hans företag. Just nu går jag i funderingarna på att avveckla Huldas för att frigöra tid och utrymme att skapa något nytt. Det finns mycket jag älskar med min lilla butik men tyvärr så är det svårt för mig att fortsätta driva två så tidskrävande företag samtidigt. När jag bestämde mig för att våga satsa på gårdsbutiken så sa jag också till mig själv att man vet ju inte hur det blir förrän man provat. Hade jag inte vågat så hade jag aldrig fått veta, då hade jag gått och undrat resten av livet. Jag har förverkligat en dröm, utvecklats och lärt mig massor under tiden. Tyvärr känner jag att Huldas kräver mycket energi och jag behöver prioritera om. Jag känner ändå att jag har lyckats och det har ökat min självkänsla något enormt. Jag har fått flera utmärkelser sedan jag startade mina företag och det allra finaste fick jag 2013 då jag utnämndes till årets kvinnliga företagare i Mönsterås kommun. Sådant blir man ändå lite stolt över. Jag älskar att vara egenföretagare och kommer fortsätta var det.

Till sist. Är det något du vill dela med dig av till de kvinnor som läser detta?

Mitt motto; ”ALLT GÅR OM MAN VILL” (Where there is a will, there is a way) 
Jag kommer tatuera in det på min ena fot, så när jag känner mig vilsen och inte vet vart, eller om, jag ska våga gå så kan jag påminna mig om det. Det är helt ok att inte alltid lyckas. Ge inte upp! Våga drömma och dröm i massor. Av hundra idéer kanske man förverkligar en. Och fungerade inte det som man tänkt sig så dröm och våga satsa igen.  Lyssna inte på de personer som inte har samma drömmar som dig. Det är bara du själv som kan veta vad du vill. Man har bara ett liv och man ska leva sin dröm och inte drömma att man levde! Jag önskar alla stort lycka till med era drömmar

Tusen tack Magdalena för att du tog dig tid att berätta din historia och din resa. Jag är helt övertygad om att du inspirerar många läsare och jag önskar Dig stort lycka till med alla nya projekt.  
Carolina Mattsén 2017 ©
Alla bilder © Magdalena Läggeberger 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Payson logo